Det är slut.

Eftersom alla berättar om hur satans lyckliga de är med deras pojkvänner helatiden så kan väl jag också göra det, fast motsatsen. 
Eller nej inte motsatsen. För riktigt så illa är det inte. 
Jag och E har slutat träffas nu. Igen. Denna gången är det föralltid
Jag är inte så ledsen som jag trodde jag skulle vara, trots att jag har svårt med separationer. Det slutade på ett bra sätt. Vilket är fint för det vi hade var så bra att det faktiskt förtjänar ett bra avslut. 

Förra slutet. Innan sommaren. Trodde jag att han bara avslutade det med mig för att han var egoistisk och ville ha en tid att leva livet, festa och ligga runt, men att han ändå skulle vilja komma tillbaka till mig. Så när sommaren började ta slut bestämde jag mig för att också vara egoistisk och se till att vi fortsatte ses igen. Lite då och då. 
Men nu inser jag att han inte alls var egoistisk utan att han faktiskt ville att vi båda skulle kunna ha det bra på egen hand. Det var inte något han bara sa för att inte förstöra sin image som den bra och snälla killen. Han menade verkligen det, och det visar att han faktiskt är den bra och snälla killen. Även om jag alltid förutsätter att killar jag träffar förr eller senare kommer visa sina rätta jag och börja behandla mig som skit. 
För oavsett hur mycket jag försöker intala mig själv att jag hellre mår bra nu och dåligt sen så är det inte bra att ha någon destruktiv friends  with bennefits relation till varandra bara för att man inte vågar släppa taget.

Han är en genuint bra person och jag vill att han ska ha det bra. Om det innebär att jag måste låta honom gå så är jag redo att göra det nu hur mycket det än tar emot. För han har trots allt försökt göra samma sak mot mig hela tiden.