En skam för Sverige

Har helt glömt bort att berätta. Jag ska se Soran Ismails och Magnus Betnérs En skam för Sverige med min bror i början av oktober. Är så peppad på det. De båda är så bra och smarta, och roliga såklart. Ska bli sjukt intressant att se.

*

- Usch det där var bara för vidrigt. Nu måste jag gå och tvätta mig med ståltråd..

Tentainlämning

Jo igår hade jag ju tenta inlämning. Jag bestämde mig på torsdagskvällen vid ungefär nio att jag borde skriva om tentan, för vissa delar var onödigt långa. Vilket jag gjorde. Kanske inte den bästa idén, eller det vet det ju för då blev den förhoppningsvis bättre.. Men det gjorde att jag var för trött för att skriva ut den på kväll (och ville inte väcka mamma för att använda skrivaren, som står i hennes rum). Så jag skulle göra det på morgonen dagen efter.
Därför gick jag upp vid halv sju på fredagen, efter 4 1/2 timmes sömn, för att ha gått om tid på mig att se över texten en sista gång, skriva ut den och komma fram till universitet precis när inlämningen öppnade vid 9.00.
Gick det lätt och fint som det brukar göra, och har gjort varje vecka i cirka två månaders tid? Svar NEJ.
Den skrev ut hela min uppsats på hälften av pappret med kommentarsmarginalen på tio centimeter på höger sida. Jag försökte ett tag få bort det och skrev ut igen och igen, men det löste sig inte, tills jag började få panik. Jag försökte få bort marginalen på alla möjliga olika sätt, jag googlade till och med tips i ren och skär panik samtidigt som jag började gråta.
Efter ungefär 20 minuter hade jag äntligen lyckats få bort marginalen och skrivit ut min tenta. Då hade jag missat två tåg och var riktigt sen. Så det var bara att skynda sig till stationen och hoppas att både tåget och tunnelbanan skulle vara i tid, för då skulle jag komma fram till universitetets tunnelbanestation vid 9.22 vilket skulle innebära att det var åtta minuter kvar på inlämningstiden.
Vilket inte är så troligt med tanke på att jag måste åka med SL, och de är i princip aldrig i tid och speciellt inte när de måste vara det, så jag var fortfarande helt förstörd och grät en hel del.. (Kan ha en del att göra med mensen också) Men jag kom till stationen, väntade 5min på tåget som var i tid och kom fram till centralen, fortfarande, i tid. Skyndade mig till tunnelbanan, som självklart var lite SEN.
Jag kom fram till universitetets tunnelbanestation 9.24, det brukar ta ungefär lite mer än fem minuter att gå vägen jag skulle gå om man går riktigt fort så jag började springa när jag väl hade kommit av tunnelbanan. Och jag sprang upp för hela rulltrappan, som är sjukligt lång (cirka tre/fyra gånger så lång som en vanlig) och fortsatte springa tills jag kom fram med två minuters marginal (!) (förstår fortfarande inte hur jag orkade, SÅ bra kondition har jag inte).
Lämnade in den.
Och dog av lycka, stolthet och framförallt LÄTTNAD.

Dessa saker händer bara mig.. Seriöst.